1984–86

När Storsjöyran återuppstod på 1980-talet var entusiasmen större än budgeten – och resultaten därefter. 1984 försökte man stänga av scenområdet med en utsliten hockeysarg och vindnät från fjällvägarna. Publiken såg istället en perfekt klättervägg och ”plankade” in med elegans. Samma kväll glömde arrangörerna belysningen – Björn Afzelius klev ut på en kolsvart scen och rasade: ”Det här är den värsta jävla Kalle Anka-festival jag varit med om!”

Två år senare upprepades farsen. Stortorgsscenen byggdes upp-och-ner – taket på marken, golvet mot himlen. Med bara timmar kvar till spelning fick man vända hela konstruktionen i panik. Det lyckades, men historien blev legendarisk.

Missödena kunde ha sänkt vilken festival som helst – men Yran tog dem som lärdomar. Afzelius-mörkret gav ljusriggar, hockeysargen ersattes av kravallstaket och scenbygget fick ritningsgranskning.

Idag minns man de tidiga ”Kalle Anka-årgångarna” med värme. För Yran lärde sig något viktigt: även världens största folkfest kan börja med världens minsta misstag – så länge man orkar skratta, kavla upp ärmarna och vända en scen rätt i tid.

Under åren 1984–1986 genomgick den återupplivade Storsjöyran på Stortorget i Östersund flera organisatoriska problem. Vid festivalen 1984 användes en begagnad hockeysarg från Fyrvalla som publikbarriär och snödrevsskydd som avspärrningar, vilket resulterade i att många besökare enkelt tog sig in utan biljett. Samma år saknades scenbelysning, vilket ledde till att artisten Björn Afzelius kritiserade arrangemanget och kallade det en ”Kalle Anka-festival”. År 1986 inträffade ytterligare ett misstag när huvudscenen på Stortorget monterades upp och ner så att taket hamnade på marken och golvet pekade uppåt, något som krävde omfattande arbete för att rättas till före evenemangets start. Problemen betraktas i efterhand som lärdomar som bidrog till förbättrad planering och säkerhet vid senare festivaler.