Tänk dig Östersund sommaren 1963. Det doftar nysågat marknadsstånd, folköl och en aning revolution. På ett provisoriskt podium på Stortorget kliver tv-komikern (och framtida “president”) Yngve Gamlin upp, höjer rösten – och utropar Republiken Jämtland. Publiken? Runt femtio tusen själar som pressar sig mot scenen som om Beatles vore på besök. Det är dubbelt så många människor som staden normalt rymmer, men ingen verkar bry sig om matematik just den här kvällen. I samma andetag slår Gamlin fast att det är dags för en befrielsefest: Storsjöyran.

Härifrån rullar 60-talet i gång som ett långt, skruvat skämt med poängen att jämtar minsann gör festen själva. Idén är enkel: protestera mot avfolkning och myndighetstjafs – men gör det med karneval, skratt och en rejäl dos jämtländsk uppkäftighet. Resultatet blir ett stadsrum förvandlat till kalejdoskop: scener i varje gathörn, stånd som säljer allt från hemslöjd till sockervadd, politiska brandtal som avlöses av tivolioch nachspiel långt efter läggdags.

Mitt på Stortorget kan du ena stunden se amatörboxare ge varandra näsblod för äran, för att sekunden senare få höra en fioltrio dra igång en vallåt, tätt följd av en varieté där någon jonglerar med brinnande facklor. Hög och låg kultur? Glöm det – här är allt bara kultur. Och när någon kläcker idén “ska vi inte tävla i att krossa porslin?”, letar man rätt på några staplar tallrikar och låter publiken applådera sönder småstadens porslinslager.

Är du kvällspigg? Bra. Vid midnatt kickar fotbollen i gång – IFK Östersund möter ett “inte alldeles nyktert” kombolag, och läktaren är så packad att tuggummipapper står upprätt av sig själva. Ett kvarter bort bjuder Gamla Teatern 1967 på striptease – skandal eller folkbildning, beroende på vem du frågar. Unga Lasse “Linken” Lindqvist (blivande festivalgeneral) smugglas in bakom kulisserna för att titta, och myten om Yrans vilda år cementeras snabbare än du hinner säga “reglemente”.

Dagtid ringlar maskeradtåg genom centrum: hemmabyggda vagnar blandas med nyimporterade djur från det färska Frösö Zoo – illrar, lamor och förvånade barn i pappersmasker går sida vid sida. Allt sker till ett soundtrack av dragspel, rockband och det eviga sorlet från en publik som verkar överens om att sömn är överskattat.

Budskapet är ständigt närvarande men aldrig mästrande: “vi bestämmer själva, vi skrattar själva, och vi tar ingen skit från överheten”. Det är satir på dalmålade plakat, men också praktisk trots: hela stan gör exakt det den vill – och ibland lite mer.

Så rullar decenniet på. År efter år laddar publiken om för nya galenskaper. Ekonomin haltar till slut, och efter tidigt 70-tal pausas Yran. Men historierna – porslinskrosset som fick porslinsbutikerna att svettas, stripteasen som satte lokalmoralen i gungning, republiktalen som blandade humor och avgrundsallvar – lever vidare runt fikaborden. När festivalen vaknar på nytt 1983 är 60-talets uppkäftiga DNA redan nedärvt: en folkfest där allt fortfarande kan hända.

Det var 1960-talets Storsjöyror. En tid då Östersund varje sommar klev ur kostymen, drog på sig clownnäsa och boxningshandskar samtidigt – och bevisade att revolutioner ibland smakar sockervadd och doftar nykrossat porslin.

Storsjöyran genom åren

Platser i denna tur