Rådhuset som inte bad om ursäkt – från skrytbygge till stadens själ
Om du står på Gustav III:s torg en blåsig eftermiddag och lyfter blicken, så möts du av ett torn i rött tegel som stirrar tillbaka – ståtligt, stadigt och med ett lätt överlägset uttryck. Det är Östersunds rådhus. Ett bygge så pampigt att det i början kallades för “borgmästarens slott” – och så älskat att samma slott idag är stadens kanske mest kära symbol.
Men allt började med en vision. Eller ja – beroende på vem du frågar – en dröm, ett storhetsvansinne eller ett kommunalt statement.
Det är åren kring 1910. Östersund är ungt, men hungrigt. Staden har järnväg, länsadministration och en växande medelklass som vill mer. Och vad gör man när man vill visa att man är något att räkna med? Man bygger ett rådhus som får folk att tappa hakan. Ett rådhus som kan mäta sig med både Sundsvall och Stockholm – och kanske till och med imponera på Härnösand.
Arkitekten Frans Bertil Wallberg, hämtad från Stockholm, får uppdraget. Han går all in med nationell romantik, torn, granit, älghuvuden i ornamentiken och ett valvklätt trapphus som andas makt och myndighet. Det är lite medeltida borg, lite svensk självkänsla, och ganska mycket 1900-talets version av “nu jävlar visar vi vad vi går för”.
Byggmästare Johan August Hellström bygger det hela, sten för sten. Det är rött tegel, kraftiga väggar och rejäla proportioner. Invändigt kläs salarna med mörka träpaneler, målningar och detaljer som får besökare att dra efter andan. När huset står klart 1912 är det knappast någon blygsam historia. Det är en byggnad som inte ber om ursäkt.
Men invånarna? Tja, de är delade. Vissa älskar det. Andra muttrar om skrytbygge, kommunal galenskap och slöseri. “Vi är en småstad, inte Wien”, sägs det. Men tiden har en förmåga att mildra även de vassaste kommentarer. Och ganska snart börjar något hända. Rådhuset blir en självklarhet. En punkt att orientera sig mot. En fond till stadens historia.
Inne i huset har det genom åren tagits beslut som påverkat allt från sophämtning till stadsgränser. Här har nyblivna svenska medborgare välkomnats, brudpar gift sig under träpaneler, och kommunpolitiker grälat om budgetposter med historisk inramning. Salen där kommunfullmäktige möts doftar fortfarande av demokrati, trä och tuschpennor.
1986, när Östersund firade 200 år som stad, installerades ett klockspel i tornet – som nu varje dag bjuder på melodier. Jämtlandsången, förstås, men också andra toner som svävar över stadens tak och får lunchätare att stanna upp en sekund. Det är vackert. En liten påminnelse om att stadens hjärta slår, fortfarande.
Och så finns det förstås hemligheterna. För vad är ett riktigt rådhus utan lite mystik? Under en renovering 2017 hittades igenmurade gångar och dolda rum. Vad de använts till vet ingen riktigt. Arkiv? Skyddsrum? Någons privata smitväg till stadens bakgårdspolitik? Möjligheterna kittlar.
Idag är det få som fnyser åt rådhuset. Snarare tvärtom. Det fotograferas, firas, spelas in film framför, och fungerar som stadens ryggrad. Östersund må ha vuxit och förändrats, men rådhuset står där – lika rödteglat, lika självsäkert.
Så nästa gång du hör klockspelet klinga över torget, tänk på detta: ibland är det just de byggnader som väcker mest debatt som blir våra mest älskade. Östersunds rådhus började som ett “för mycket” – och blev precis lagom.
Foton tillhandahålls av Föreningen Gamla Östersund
Östersunds rådhus uppfördes mellan 1909 och 1912 i rött tegel med torn och granitdetaljer, ritades av arkitekt Frans Bertil Wallberg i nationellt romantisk stil och byggdes av Johan August Hellström. Byggnaden invigdes 1912 och innehöll stadens styrelse, domstol och polisarrest. Trots att det från början kallades ett skrytbygge blev det snart ett älskat landmärke i stadens centrum. Rådhuset har genom åren varit centrum för lokal politik, högtidliga ceremonier och kulturella evenemang, och är än idag säte för kommunfullmäktige. Vid stadens 200-årsjubileum 1986 installerades ett klockspel i tornet som spelar dagligen, och under senare renoveringar har man funnit dolda rum som bidragit till byggnadens mytbildning.