Länsresidenset – där senempiren möter kungarum och kvinnokamp

På hörnet av Köpmangatan och Samuel Permans gata reser sig Östersunds äldsta stenhus med ett sorts diskret självförtroende – gult, pampigt och med ett förgyllt ”Länsresidens” ovanför porten som säger: här inne händer det grejer. Eller i alla fall har hänt. Sedan 1848, faktiskt.

När Jämtland 1810 blev eget län insåg man snart att det behövdes något mer än timrade skjul för att imponera på både kungligheter och pappersvändare. Lösningen blev ett residens: en bostad för landshövdingen, ett kontor för länets tyngre administration och en festvåning för digniteter med smak för snittar. Uppdraget att rita huset gick till arkitekt Johan Adolf Hawerman, och resultatet blev ett praktexemplar i senempire – två våningar högt, gulputsat, med fronton och allt.

När det stod klart 1848 var det som att någon ställt ett operahus mitt i en bondby. Östersund bestod då mest av trähus, grusvägar och koskällor, så residenset stack ut ungefär som en vit frack på en logdans. Men tiden gick och huset växte – först med två flyglar 1901, sedan en rejäl om- och tillbyggnad 1930–31 där man knöt ihop byggnaderna till det sammanhängande palats vi ser idag.

Och som om inte själva byggnaden hade nog med historia, så bodde här en av Sveriges mest fascinerande kvinnor: Hanna Rydh. Hon var pionjär inom både arkeologi och jämställdhet, och blev landshövdingsfru när hon 1931 gifte sig med dåvarande landshövdingen Mortimer Munck af Rosenschöld (bara namnet kräver ett djupt andetag). Men Hanna nöjde sig inte med att servera kaffe – hon engagerade sig i Jamtli, i kulturarvet och – hör och häpna – sökte själv posten som landshövding när maken skulle avgå. 1938 var det dock fortfarande för radikalt med en kvinna på posten. Det dröjde ända till 1974 innan Sverige fick sin första kvinnliga landshövding – ironiskt nog samma år som residenset blev byggnadsminne.

Här har kungligheter övernattat, gäster festat, tjänstefolk slitit och – enligt ryktet – en och annan spion kanske tjuvlyssnat genom väggarna. I vindsvåningen finns fortfarande gästrum, inklusive ett så kallat kungarum, redo för högvördiga gäster och eventuellt väldigt bortskämda släktingar.

Ett stenkast bort reser sig något helt annat: det gamla polishuset från 1970, byggt i brutalistisk stil med corténstål, raka linjer och en färgskala som andas "kommunal framtidstro". Tillsammans bildar residenset och polishuset ett ovanligt stadspar – 1800-talets gyllene puts möter 1900-talets rostbruna rätvinklighet. Det är som om en operasångare flyttat in bredvid ett punkband.

Idag lever residenset vidare som både arbetsplats och hem. Länsstyrelsens kontor huserar i bottenvåningen, medan landshövdingen bor på övervåningen – en våning som fortfarande används vid representation, högtider och trädgårdsmottagningar. I residensparken, som vetter mot Storsjön, växer gamla träd med tålmodig pondus och här och där står skulpturer och viskar historier från svunna tider.

Residenset lyser fortfarande över Östersund – inte bara bokstavligen, utan som symbol för det ögonblick då den lilla handelsstaden tog klivet in i sin roll som residensstad. Och visst, det är kanske bara en byggnad. Men vilken byggnad.