En kyrka mitt i snön – hur Östersund fick sitt första andrum

Föreställ dig Östersund någon gång på 1830-talet. Vinter. Isen ligger tung över Storsjön. Människor från den lilla staden – fortfarande mer by än stad – snörar på sig skinnskor, slår kappan tätare kring kroppen, och börjar gå. Gå över isen. För det är söndag. Och det finns ingen kyrka i staden.

Gudstjänsten väntar nämligen på Frösön.

Så såg det ut innan Gamla kyrkan byggdes. För även om Östersund var en kungagrundad stad, var den länge utan eget andligt hjärta. Men så började något förändras. Staden växte. Människor flyttade in. Någon föreslog en egen församling. Andra sa: en egen kyrka! Och plötsligt var det inte längre en galen idé.

1838 gick startskottet. Med hjälp av lokala krafter, pengar från staten – och ett litet bidrag från självaste Karl XIV Johan – började man bygga. Kyrkobyggmästaren Pehr Nilsson från Stugun ledde arbetet, sten lades på sten, och sju år senare, 1845, stod byggnaden klar. Året därpå invigdes den. En klassicistisk kyrka i vit puts, rundbågiga fönster, ett stadigt torn med urtavla – 600 sittplatser, ett rum för tro och tillhörighet mitt i rutnätsstaden.

Gamla kyrkan låg som en vit axel mitt i det unga Östersund. Tornet syntes på håll – inte för att det var så högt, utan för att allt runtomkring var så lågt. Här samlades stadens folk till dop, vigslar, nattvard och nyfikenhet. I en tid då staden fortfarande var spretig och otydlig, blev kyrkan något stadigt att hålla i. Något som sade: nu är vi en riktig stad.

Under 1890-talet fick kyrkan ett lyft. Tornhuven gjordes om i en ny, spetsigare stil. Interiören putsades till. Det var stadens sätt att säga: vi är inte längre nykomlingar – vi hör hemma här. Men tiden väntar inte. Och Östersund växte fort. För fort. Snart var 600 platser inte tillräckligt.

1940 byggdes därför en ny, större kyrka några kvarter bort. Den gamla kyrkan blev då… just det, “Gamla kyrkan”. Inte längre stadens andliga nav – men inte heller bortglömd. Istället fick den ett nytt liv som andrum och minnestecken. Ett stilla hjärtslag från 1800-talet, mitt i dagens stadstempo.

Idag står den där i Kyrkparken, omgiven av gamla träd och nyfikna barn. Tornet blickar fortfarande ut över Prästgatan. Och även om de flesta numera inte behöver gå över isen för att fira gudstjänst, så bär många på känslan av att den där lilla vita kyrkan alltid funnits. Som ett ankare. Som en påminnelse.

Foton tillhandahålls av Föreningen Gamla Östersund

Gamla kyrkan i Östersund, uppförd mellan 1838 och 1845 och invigd 1846, var stadens första kyrka och byggdes i samband med att Östersund fick en egen församling efter att tidigare ha tillhört Frösö. Kyrkan, ritad i klassicistisk stil med vitputsade murar och torn, rymde cirka 600 personer och blev ett centralt inslag i stadens sociala och religiösa liv under 1800-talet. Bygget leddes av kyrkobyggmästare Pehr Nilsson och finansierades delvis genom donationer, däribland ett bidrag från kung Karl XIV Johan. På 1890-talet renoverades kyrkan och fick en ny tornhuv. Efter invigningen av den nya Stora kyrkan 1940 förlorade Gamla kyrkan sin roll som huvudkyrka, men används fortfarande och är idag Östersunds äldsta kyrkobyggnad, belägen i Kyrkparken.