• Location image
  • Location image
  • Location image
  • Location image
  • Location image
  • Location image
  • Location image
  • Location image

Badhusparken – från skrubb och ångbåt till isbad och solsken

Namnet luras. Det finns inget badhus i Badhusparken. Inte längre i alla fall. Men bakom de välklippta gräsmattorna, barnskrattande lekplatserna och vintertidens snösoffor döljer sig ett stycke badkarsvarm historia.

En gång i tiden låg strandlinjen långt upp, ungefär där Strandgatan drar sin gräns idag. Där fanns en vik kallad Sjötorget – och vid den en tvättstuga, där östersundare både skurade byk och tog sig ett uppfriskande dopp. När järnvägen kom rullande in i stan på 1870-talet förändrades allt. Marken schaktades, bad- och tvättstugor revs och folk började fylla ut sjön med jord, skräp och, efter en stadsbrand, brinnande kvarlevor av hela kvarter. En något drastisk form av stadsplanering, men effektiv.

Det nya landområdet krävde innehåll – och vad ville östersundarna ha? Ett badhus förstås. 1881 reste sig ett pampigt kall- och varmbadhus på pålar i sjön. Två våningar, kafé, bastu, omklädningsrum, träkar med 55-gradigt vatten och en tvätterska som skrubbade dig renare än du kanske önskade. En blå flagg på taket signalerade att det var herrarnas tur, en vit att damerna kunde kliva in. Och simskolan? Den bedrevs på sommaren i en inhägnad vik – en sorts vattnig barnuppfostran med pedagogiska drag.

Men ingenting varar för evigt. Storsjöns vatten blev sämre, badhuset äldre, och Östersund mer modern. 1938 invigdes ett nytt badhus vid Rådhusgatan, och det gamla revs. Kvar blev en park, och ett namn som klamrade sig fast – som om själva marken mindes hur det en gång doftade av tvål och bastuvärme.

Och Badhusparken fann en ny roll. Den blev stadens andningshål. 1903 fick den en musikpaviljong där militärorkestrar blåste förnöjt på söndagar. Fontäner anlades. Ångbåtar låg förtöjda nedanför kajen, redo att ta soldränkta östersundare till Frösön eller längre ut i sjösystemet. Parken sjöd av liv, samtal och fotsteg på grusgångar. I centrum reste sig 1921 den smått skandalösa skulpturen Far och son av Olof Ahlberg – en naken man som lyfter sitt barn, vilket fick mer prydlaga själar att föreslå att man skulle "sy på ett par byxor". Det förslaget förblev, tack och lov, sytt i sand.

Idag är Badhusparken något helt annat – och ändå precis detsamma. En plats för människor. På sommaren flanerar folk med glass i hand, barn klättrar på träskulpturer föreställande Storsjöodjuret och utsikten över Frösön har inte tappat sin charm. Och när vintern kommer? Då förvandlas parken till Vinterparken – ett isäventyr mitt i stan. Skridskobanor plogas på Storsjöns is, grillplatser tänds, solstolar ställs ut i snön och modiga själar hoppar i isvak. Det är Östersund i sitt esse: kallt, vackert, galet – och väldigt levande.

Badhusparken är mer än bara en park. Det är en plats där historien ligger under fötterna, där badhus blivit gräsmattor, där ångbåtarnas visslor ersatts av barnröster – och där solen, när den väl visar sig, får hela stan att samlas vid vattnet.

Foton tillhandahålls av Föreningen Gamla Östersund

FAKTA

Badhusparken i Östersund ligger vid Storsjöns strand och har fått sitt namn efter det kall- och varmbadhus som uppfördes på platsen 1881. Innan dess låg strandlinjen högre upp och området kallades Sjötorget, där bland annat en tvättstuga fanns. I samband med järnvägens ankomst fylldes marken ut och badhuset byggdes delvis på pålar i vattnet. Det innehöll omklädningsrum, kafé, bastu och karbad, samt användes för simundervisning. Badhuset revs 1938 när ett nytt badhus uppfördes på Rådhusgatan. Området utvecklades till en park med musikpaviljong och fontän, och blev en populär plats för promenader och evenemang. Skulpturen Far och son av Olof Ahlberg restes 1921. Idag används Badhusparken för rekreation året runt och förvandlas vintertid till Vinterparken med aktiviteter som skridskoåkning och isbad på Storsjöns is.