Lyfter du blicken vid Gustav III:s torg möts du av ett torn i rött tegel – Östersunds rådhus. Så pampigt att det först kallades ”borgmästarens slott”, och idag älskat som stadens kanske främsta symbol.
Historien börjar kring 1910. Östersund är ungt men ambitiöst. Man vill visa sig jämförbar med Sundsvall och Stockholm – och anlitar arkitekten Frans Bertil Wallberg. Han ritar ett rådhus i nationell romantik, med torn, granit och älghuvuden i ornamentiken. Byggmästare Johan August Hellström reser det hela, sten för sten. Resultatet blir ett hus som inte ber om ursäkt – klart 1912.
Meningarna är delade: vissa kallar det stolthet, andra skrytbygge. Men snart blir rådhuset en självklar del av staden – en plats för vigslar, medborgarskap och politiska beslut. Här har det grälats om budgetposter, firats bröllop och välkomnats nya östersundare.
1986 får tornet ett klockspel, som varje dag spelar melodier över torget. Och vid renoveringen 2017 hittar man igenmurade gångar – hemligheter som än idag väcker fantasin.
Idag är rådhuset ett älskat landmärke, fotograferat, firat och stående stadigt som Östersunds röda ryggrad. Från ifrågasatt skrytbygge till ikon – ibland är det just det överdådiga som blir precis lagom.
Foton tillhandahålls av Föreningen Gamla Östersund
Östersunds rådhus uppfördes mellan 1909 och 1912 i rött tegel med torn och granitdetaljer, ritades av arkitekt Frans Bertil Wallberg i nationellt romantisk stil och byggdes av Johan August Hellström. Byggnaden invigdes 1912 och innehöll stadens styrelse, domstol och polisarrest. Trots att det från början kallades ett skrytbygge blev det snart ett älskat landmärke i stadens centrum. Rådhuset har genom åren varit centrum för lokal politik, högtidliga ceremonier och kulturella evenemang, och är än idag säte för kommunfullmäktige. Vid stadens 200-årsjubileum 1986 installerades ett klockspel i tornet som spelar dagligen, och under senare renoveringar har man funnit dolda rum som bidragit till byggnadens mytbildning.